"Jag är uppvuxen i Stenkällan så långt österut i Malmö stad man kan komma. Stenkällan är ett kedjehusvillaområde uppfört under 70-talet. Almgården, som jag snart återkommer till, ligger kanske en kilometer från där jag bodde, Rosengård två. Rosengård är alltså ingen förort. Det är en stadsdel med mestadels miljonprogramshus.
Jag gick högstadiet på Rosengårdsskolan. Vi var en klass som kom från låg- och mellanstadieskolan Höja för att bättra på statistiken.
Rosengårdsskolan hade nämligen en väldigt hög andel invandrarelever. Min kompis Daniel, med mamma från Barcelona och pappa från Sverige, född och uppvuxen i Sverige blev plötsligt invandrare när han började på Rosengårdsskolan. Så såg definitionen av en invandrarelev ut. Var man inte blatte innan så skulle man minsann bli det om man började där. Och vi bodde på rätt sida stadsgränsen och cyklade närmare stan för att komma till skolan, men vi hamnade plötsligt i en förort. Visst är det märkligt?
En vårtermin gjorde Rosengårdsskolan av med hela Malmö stads budget för att reparera efter vandalisering på skolor (bland annat hade någon kört en Ford Tanus genom entrén en natt).
Det är klart att det fanns och finns problem i Rosengård, men även här ute på Värmdö, där jag bor nu, slås busskjulen sönder varje vecka av, antar jag, kringstrykande ungdomar. Och Värmdö är ”etniskt och kulturellt homogent” för att använda SD-språk. Min poäng är att total tristess och ett samhälle som vänt dig ryggen har ingenting med hudfärg att göra.
Dom jag var skraja för på Rosengårdsskolan var ett par svenska killar. Dom tre åren jag gick på skolan fick varje händelse en individuell tolkning. Så fort jag slutade och började gymnasiet inne i stan nåddes man av snacket hur dåligt allting hade blivit på Rosengårdsskolan. Det generaliserades om Rosengård. Det kunde kanske vara sant, det kunde också vara folks föreställningar om vad som är sant."
Källa, Le blogg officiel onsdag 22 september 2010:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar