I tidskriften Arena publicerades 30 mars 2009 en uppsalaforskares granskning av Rosengårdsrapporten:
"arena 2009-2:
Arena 2/2009 innehåller ett tema om islamism och om den låsta debatten om islamismen i Sverige. Hur talar debattörer och forskare om islamism, religion och samhälle och hur politiseras diskussionen mellan vänster och höger? Edda Manga granskar Rosengårdsrapporten, Pernilla Ouis kritiserar islamofobibegreppet och Devrim Mavi pekar på möjligheterna till ett samtal bortom låsta positioner."
Källa, tidskriften Arenas hemsida 2 april 2009:
Forskaren är Edda Manga vid institutionen för idé- och lärdomshistoria:
Källa, Uppsala universitet:
Edda Manga befinner sig just nu på en studieresa till världens största islamiska land, Indonesien och landar i huvudstaden Jakarta. Det meddelar kollektivet där hon bor i Göteborg.
Region Skåne har redan börjat använda sig av Rosengårdsrapporten, vilket lett till protester bland vänsterns företrädare i regionfullmäktige, Sara Mohammadi och gruppledaren Vilmer Andersen:
I ett mejl till politiker vänder sig Edda Manga mot Rosengårdsrapporten och önskar ge sin bild:
]Skickat: on 2009-03-11 10:46
Till: Tufvesson Rolf; Larsson Rikard
"Ämne: Angående Ranstorps "antiterroristiska integrationspolitik"
Hej,
Bekymrad över den holländska modell som "terrorismexperten" Magnus Ranstorp försöker lansera i Sverige har jag granskat innehållet (inte bara metoden) i hans rapport. Resultatet kommer att publiceras i nästa nummer av tidskriften Arena. Jag skickar den till er eftersom jag fått kännedom om att ni har bjudit in Ranstorp för att diskutera Skånes integrationsarbete. Den vägen Ranstorp vill slå in på er i högsta grad farlig.
Med vänliga hälsnignar
Edda Manga
Forskare i idéhistoria, Uppsala universitet"
Bloggen Muslimska Friskolan återger nedan några valda delar från Edda Mangas granskning av Rosengårdsrapporten som hon bifogade politikerna:
"Rosengårdsrapporten: vetenskap, gissningar och politiska faktum
Trots de uppenbara vetenskapliga bristerna i Magnus Ranstorps rapport om Rosengård tycks den användas som utgångspunkt för formuleringen av en antiterroristisk integrationspolitik. Hur kommer det sig? Vad är anledningen till att icke existerande kunskapsunderlag behandlas av politiker som om de vore det? Från vilka utgångspunkter och i vilka sammanhang kan kollektiva föreställningar om en ökad ”radikaliseringsprocess” utropas till empiriska fakta?
Enligt integrationsminister Nyamko Sabuni är rapporten trovärdig därför att det vore orimligt att påstå att 29 respektabla yrkesutövare ”ljuger”. Resultatet säkras, med andra ord, av att intervjupersonerna har lämnat samstämmiga uppgifter. Utsagan ter sig som en kuriositet: inom vetenskaper som psykologi, sociologi, antropologi och juridik betraktas samstämmiga uppgifter som problematiska sociala problem, till och med som anomalier, och är föremål för forskning. Ett sådant argument skulle inte ens godtagits av den spanska inkvisitionen…"
"De frågeformulär som redovisas i Ranstorps rapport visar att intervjutekniken inte har utformats med sikte att förhindra att intervjupersonerna svarar enligt intervjuarens förväntningar. Istället innehåller frågorna i sig själva påståenden om verkligheten, som sedan redovisas som om de vore utsagor som intervjupersonerna självständigt kommit fram till. Det är iögonfallande hur både frågor och slutsatser reproducerar aspekter av en världsbild som Ranstorp har gett uttryck för i olika sammanhang både före och efter att studien genomfördes.
En av frågorna är till exempel: ”Vilka drivkrafter ligger bakom radikaliseringen (hat mot samhället/västvärlden, kriget i Irak, personliga negativa erfarenheter, osv.)?” I sammanfattningen av intervjusvaren står det: ”Den främsta externa drivkraften som identifierades handlar om det som brukar kallas ”the single narrative”. I första hand gäller det Irakkriget och i andra hand det som många muslimer uppfattar som Västvärldens övergrepp mot muslimer i Irak, Afghanistan och i andra regionala konflikter. [---]Barn och ungdomar är en särskilt sårbar målgrupp för påverkan från radikala krafter. Komplicerade identitetsfrågor som att stå emellan två mycket olika kulturer – där man varken känner tillhörighet med Sverige eller sina föräldrars ursprungsland – förstärks ofta med upplevelser av utanförskap, marginalisering, sysslolöshet och avsaknad av framtidstro”.
Sådana förklaringar har Ranstorp gett uttryck för i egenskap av ”terrorismexpert” under flera år i diverse framträdanden i massmedia. Till exempel i en intervju publicerad i DN 22/6 2006 förklarar han att existentiella grubblerier och personliga kriser skapar en ”kognitiv öppning” för radikal islam och i en egen artikel i Sydsvenska Dagbladet 10/9 2006 skriver han att globala konflikter ”översätts lokalt med blixtens hastighet” eftersom extremister konstruerar en verklighetsbild som fokuserar på orättvisor och övergrepp på muslimer världen över. Han antyder också möjligheten att utländska jihadister återvänder från Irak till Europa i syfte att radikalisera och rekrytera unga.
Ranstorp har också spridit sina uppfattningar genom sin föreläsningsverksamhet, vars innehåll man kan bilda sig en uppfattning om genom en Power-Point presentation som finns utlagd på Försvarshögskolans hemsida ”Asymmetriska hot och terrorism. Utmaningarna kring våldsbejakande radikalisering inom EU” där många av de ”resultat” som Ranstorpsrapporten presenterar finns strukturerade som undervisningsmaterial. Detta tyder på att Ranstorps egna berättelser i massmedia och undervisning om ”radikalisering” för poliser, säkerhetspoliser och andra myndighetspersoner skulle kunna stå bakom samstämmigheten i intervjusvaren i hans rapport. Denna hypotes stärks av Ranstorps egna uppgifter om att 7 av de ”oberoende experter” han intervjuat i undersökningen var poliser och 24 ingick i ett speciellt samarbete mellan socialen, skolan och polisen i Malmö (SPP-samarbetet) som Ranstorp varit involverad i.
Komplikationerna i frågan om samstämmigheten i de intervjuades uppgifter slutar inte där. Som svar på bristerna i sin vetenskapliga metodik hänvisar Ranstorp till ”Delphimetoden”. Delfimetoden används för att göra prognoser - därav hänvisningen till oraklet i Delfi - inte för att undersöka faktiska förhållanden. Metoden är ett försök att göra kvalificerade gissningar i situationer där man inte kan skaffa kunskap på empirisk grund eftersom en sådan inte existerar, till exempel när man vill producera sannolika framtidscenarier inom militär strategi eller klimatologi. Det man då gör är att välja ett antal experter från olika discipliner och geografiska områden som oberoende och ovetande om varandra ger var sin bild om hur ett specifikt fenomen kommer att utvecklas. Deras svar utgör sedan grunden för en prototyp som återremitteras till experterna en eller flera gånger tills man kommer fram till en gemensam bild. Delfimetoden är med andra ord utformad för att skapa konsensus.
Även när den används för avsett ändamål är metodens värde omdiskuterad eftersom konsensus hos en expertpanel inte garanterar att saken utvecklar sig så som de förutspått. Det finns de som hävdar att metoden i praktiken är ofruktbar. Än mer problematiskt blir det i detta fall, då Ranstorp inte använt Delfimetoden för att sia om framtiden utan för att producera en lägesbild av en faktiskt existerande stadsdel med faktiskt existerande invånare. Inte heller har Ranstorp följt Delfimetodens egna, interna kriterier. Istället för att ta itu med att undersöka den empiri som finns – de faktiskt existerande människorna i den faktiskt existerande stadsdelen - har Ranstorp samlat en grupp ”experter”, av vilka majoriteten inte alls är oberoende av varandra utan tvärtom ingår i ett existerande samarbete. Dessa personer har fått svara på en frågeformulär bestående av ledande frågor som i linje med Delfimetoden har skrivits ihop till en samstämmig lägesbild. Ranstorp uppger att 29 av 30 av de intervjuade är överens om att det finns ett radikaliseringsproblem i Rosengård. Vad den 30e personen anser får vi inte veta någonting om.
De intervjuade utges vara eniga om att radikaliseringen i Rosengård har ”ökat”. De sägs vidare vara eniga om att denna ökning beror på både externa och interna drivkrafter som till exempel våldsamma och ocensurerade bilder av krig och konflikter från utländska TV-kanaler (experterna anser inte att det är kriget och konflikterna i sig som är problemet utan att barnen få se nyheter ”utan filter”), att boende i Rosengård är isolerade och att det finns ungdomar som aldrig har varit i Malmö centrum, att invandrarföräldrar har en dålig uppfattning om gällande lagar och motsätter sig ”den demokratiska värdegrunden i stort”, att det frodas fördomar mot svenskar, att ensamma och utstötta tjejer löper ökad risk att lockas till att konvertera och att många ”etniska föreningar” egentligen är moskéer, osv. Varken Delfimetoden eller Ranstorps rapport är utformade för att undersöka verkligheten utan för att skapa en gemensam bild baserad på ett antal experters spekulationer. I Rosengårdsrapportens fall handlar det inte om oberoende experter utan snarare om en gruppspecifik förståelse av ett nytt problemområde: ”radikalisering”.
Radikalisering och radikaliseringsprocess som nyckelbegrepp i teorier om islamistisk terrorism och antiterroristiska strategier tycks ha dykt upp kring 2004 inom holländsk förvaltning och ungefär vid samma tid inom EU:s utredningsapparat. I Sverige har Ranstorp varit drivande som introduktör. Begreppen ger intryck av att kunna identifiera ett problem som möjliggör för statsmakter att avlägsna terrorismhot före brott har begåtts. Intresset för radikalisering utgår från en preventionistisk logik där staten uppställer som mål att inga brott ska begås vilket oundvikligen leder till totala kontrollanspråk. För att åstadkomma sitt mål måste statens kontroll nämligen sträcka sig till invånarnas tankar, värderingar, identifikationer och lojaliteter. Den försöker förekomma hot mot demokratin genom att identifiera och avlägsna odemokratiska tankar innan de blivit medvetna och terroristiska handlingar innan intentionen att begå dem hunnit bildas.
Islamistisk radikalisering är en begreppsanvändning som är förankrad i kriget mot terrorismen och dess säkerhetspolitiska paradigm. Det som ger Ranstorp en position som ”forskningschef” och som gör en minister som Sabuni okänslig för forskarsamhällets kritik är att föreställningen om radikalisering inte är beroende av faktiska förhållanden utan av dess överensstämmelse med en viss hotbild och de operationaliseringsbehov som denna hotbild skapar hos förvaltningsapparaten. I samband med presskonferensen där Ranstorprapporten offentliggjordes förklarade Nyamko Sabuni att det finns ”allvarliga hot” mot det svenska ”demokratiska samhällets grundvalar”. Vidare fastslog hon att det finns ”fundamentalistiska grupper i Rosengård som förordar barngifte, trakasserar kvinnor som inte bär slöja och uppmuntrar ungdomar att isolera sig från samhället”. Och hon föreslog att åtgärder mot radikaliseringen skulle sättas in ”inom skolan, socialtjänsten och polisen”. Här går kunskapsproduktion och institutionella intressen rundgång: ministrar, terrorismexperter, poliser, socialtjänstemän och skolpersonal är involverade både i hotbildens produktion, formuleringen av motåtgärder och deras verkställande.
Begreppet radikal har starka kopplingar till de värderingar som både terrorismexperter och statsmakter säger sig vilja försvara genom att förhindra ”radikalisering”. Radikal betecknar någon som förespråkar revolutionära eller djupgående politiska förändringar."
"I en artikel om cyberterrorism från 2004 målar Ranstorp upp hur en kommande attack mot en västerländsk huvudstads finansiella centrum skulle kunna se ut. Han målar upp bilder av hur flerårigt förberedda attacker skulle kombinera fysiska vapen och cyberterrorism. Sedan spekulerar han om hur Al-Qaida skulle lyckas paralysera den amerikanska ekonomin genom en attack på Fedwire och Fednet, och hur de skulle skapa globalt finansiellt kaos genom att samtidigt angripa de internationella transfereringssystemn CHIPS och SWIFT. Ranstorp fortsätter med att peka på sårbarheten i USA:s utspridda infrastruktur och kommer fram till en i sammanhanget paradoxal varning: ”på många sätt är vi vår egen värsta fiende, så som våra medier och journalister diskuterar sårbarheten i vår kritiska infrastruktur offentligt. Detta skapar nya idéer, ger inspiration och nya former av angrepp”. Artikelns sista rader där Ranstorp reflekterar över hur rädslan och den offentliga ventileringen av tänkbara hot skulle själva kunna skapa hoten, är mycket tänkvärda. Det kanske är denna plötsliga insikt som gör honom säker på att ”det inte längre är en fråga om utan en fråga om när al-Qaidas första cyberattack kommer”.
Den preventionistiska hotbildsproduktionen skulle kunna vara underhållande om den inte hade så allvarliga effekter på vårt politiska system – inte minst genom att sätta våra grundläggande medborgerliga rättigheter på undantag. Eftersom preventionismlogiken tenderar att förväxla spekulationer med lägesbilder, samstämmiga vittnesmål med sanning, brott med avvikelser från föreställd normalitet och terrorism med starka övertygelser, blir den som en autoimmun sjukdom där det egna försvaret utan anledning börjar attackera delar av den egna kroppen som den identifierar som främmande och hotfulla.
I Ranstorps rapport listas följande företeelser som möjliga tecken på ”radikalisering”: ökad frekvens av moskébesök eller religiös hängivelse, plötslig odlande av skägg eller förändrad klädstil, utlandsresor till muslimska länder, ökad intresse för utländska TV-kanaler som förmedlar våldsbilder från Irakkriget, fysiskt krävande idrottsaktiviteter och komplicerade familjeförhållanden. Om man observerar flera av dessa tecken hos en individ finns det skäl att misstänka att det pågår en radikaliseringsprocess som föranleder preventiva åtgärder.
Ranstorp är varken unik eller extrem som förespråkare för radikaliseringsteorin. Snarare kan man betrakta honom som en okritisk importör av den holländska modellen som han uttryckligen vill att Sverige ansluter sig till. Men det holländska antiterrorismprogrammet är redan ute på farligt vatten. Förutom etniskt specifika ”visuella” tecken på riskgrupper har de nu öppnat ett program för ”personspecifik intervention” som går ut på att polisen identifierar riskpersoner (personer som inte misstänks för att ha begått något brott utan som antas vara i riskzonen för att begå framtida brott) och övervakar dem på ett synligt sätt. Tanken är att medvetenhet om statlig intervention ska ha ett avskräckande effekt på dessa individer och deras omgivning. Metoden har brukats och brukas i en rad diktaturer. Varför skall svensk demokrati importera den?
Den dagen staten börjar använda sin kontrollapparat för att förfölja känslor och tankar hos medborgarna snarare än faktiska brott, den dagen den tror sig kunna identifiera hotfulla element genom ”visuella tecken” och börjar förväxla gruppspecifika föreställningar med verkligheten, har den gått in i en självnedbrytande form av totalitarism. Märkligt nog har vi i nuläget något väsentligt att lära från den spanska inkvisitionen: det faktum att andra europeiska länder gör en viss sak garanterar inte att den är bra och utgör inget skäl att också göra det. Den svenska statens policy bör grundas på gedigen vetenskaplig kunskap och sund källkritik."
Kultursidan i Helsingborgs Dagblad tar 2 april 2009 upp malmöforskares bild av Rosengårdsrapporten:
"I ett nytt temanummer av högskolans tidskrift Praktik & Teori har några av det 30-tal forskare (!) på högskolan som på ett eller annat sätt har Rosengård som forskningsstudium skrivit om sina bilder. Några av dem är också de som kraftigt dömde ut den i januari presenterade "Rosengårdsrapporten", författad av Försvarshögskolans Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos som menade att [den muslimska] radikaliseringen ökat och att en mindre grupp människor förtryckte majoriteten i stadsdelen.
Det bekymmer som bland annat en välmenande forskarkår har att kämpa emot är om det går att prata om problemen, eller om summan av samtliga enskilda diskussioner – och de är fler än någonsin om Rosengård just nu – bara är att problemen blir värre. I P&T skriver sociologen Margareta Popoola att från den stund saker definieras som verkliga blir de verkliga. Genom att beskriva problem blir de problem, man skapar självuppfyllande profetior för Rosengård.
I skenet av det blir mycket av det som sägs denna kväll svårt att ta till sig; hur reagerar man exempelvis på att auditoriet skrattar belevat när någon beskriver området med ironiska nidbilder (som en fundamentalistisk krigszon). Och hur ser man på forskarna som eldar vidare mot den Ranstorpsrapport som bara använde sig av anonyma vittnesbörder för att svartmåla stadsdelen?
Eller på när Inger Leite, socialtjänstchef på Rosengård, vänder sig mot forskarna: "Jag var en av de anonyma rösterna i rapporten. All er kritik av rapporten förstörde diskussionen om de verkliga problemen, för de finns där"."
Källa, Helsingborgs Dagblads kultursida torsdag 2 april 2009:
I Gringo recenserar Fadi EL-Kayed Malmö högskolas debatt om Rosengård och Rosengårdsrapporten så här:
"Jag ville säga något på debatten igår men fick aldrig chansen:300 forskare kan komma och göra en ny Rosengårds rapport men de kommer inte lyckas eftersom ingen av de bor här. Vill du veta vad som pågår i ROSENGÅRD då ska du hyra en lägenhet och bo här tillsammans med oss."
Källa, Rosengårdsbloggen i Gringo torsdag 2 april 2009:
![[Valid Atom 1.0]](valid-atom.png "Validate my Atom 1.0 feed")
