Anorexi hos lärare

En lärarinna på den muslimska friskolan har anorexia. På lärarmötena sitter hon och huttrar och säger att hon fryser och är trött. Hennes ansikte är blekt och urgröpt. Även under varma dagar när de andra lärarna har t-shirt använder lärarinnan tröja med långa heltäckande ärmar som hon drar ner över sina händer. Hon ser trött ut redan när hon kommer till skolan under morgonmötena där hon sitter ihopkrupen.

Orsaken till hennes anorexia är inte känd hoss kollegerna. Ingen på skolan nämner det. Lärarinnan är ung och ser annars bra ut och är omtyckt av alla. Hon åker på romantiska semestrar med sin pojkvän tvärsöver jordklotet. Efter varje lov ser hon lite friskare ut. Nu efter sommarlovet hade hon ätit upp sig en aning, men efter en tid på skolan är hon tillbaka i sitt utmärglade tillstånd.

Lärarinnan med anorexia samarbetar ofta med parallellklassens lärarinna. Hon är i samma ålder men är annars raka motsatsen. Springer tjejmilen och tränar spinning samt styrketräning och solar. Hon ser så frisk ut att hon skulle platsa som modell för vilken hälsotidning som helst.

Det konstiga är att ingen frågar lärarinnan med anorexia hur hon mår. Finns det något i hennes arbetssituation som gör att hon är sjuk? Borde det inte vara skolledningens ansvar att finna ut vad som kan göras? I stället för att låtsas som ingenting bör man börja i andra ändan. Man ser ju på lärarinnan att något är fel. Sedan bör man gå vidare med att ta reda på vad det är. För i det tillståndet hon är nu kan hon ju omöjligt orka hålla sin fulla kapacitet som lärare.

Kulturkrocken är total. Vad tänker de muslimska mammorna som besöker skolan och träffar sina barns lärarinna med anorexi? Dessa muslimska kvinnor överträffar varandra i att vara frodiga barnaföderskor. Iklädda slöjor och tältliknande burkor finns det inte en tillstymmelse till undervikt. Om de vaggar fram lite långsamt eller inte kan cykla har för dem ingen betydelse, så länge de till sina mäns förtjusning väger in runt ett deciton.