Natten då moskén brann

En läsare till har mejlat bloggen om sina minnen av branden år 2003, då moskén och den muslimska friskolan Ögårdsskolan vid Islamic Center i Malmö brann ned. Efter läsarens önskemål publiceras uppgifterna i flera bloggposter som beskriver händelseutvecklingen. Först följer därför nedan mejlet om själva brandnatten:

Här en rad minnen, iakttagelser och tankar kring branden. Allt detta kan måhända ej publiceras på grund av sin omfattning, men kan åtminstone understryka många av de påståenden som gjorts på bloggen Muslimska Friskolan, både nyligen och tidigare.

Från brandnatten:

Då jag nådde brandplatsen var kaoset omfattande. Längs Inre Ringvägens södergående körfält vid moskéområdet hade tio till femton bilar parkerats vid sidan. Folk stod lutande mot räcket och tittade på eldsvådan. Nere på brandplatsen var tumultet totalt. Ständigt anländande muslimska privatbilister försökte köra så långt fram som möjligt. Brandkårens fordon behövde fri passage och den upprörda dialogen var stor.

Moskéns VD Bejzat Becirov stod i affekt och skällde på brandmännen. Personer från såväl Islamic Center som Ögårdsskolan försökte dra tillbaks honom. Framspringande muslimer försökte både hindra brandmännen från att göra sitt jobb samt ta över vattenslangarna för att själv släcka.

Insatsledaren försökte förklara vad som låg bakom brandkårens prioriteringar, men flertalet muslimer var inte intresserade av informationen. Istället klättrade man på brandbilar, knuffade brandmän och hade en fysiskt hotfull attityd mot dem. Vissa försökte även rusa fram mot moskébyggnaden, medan andra skrek om att de som bodde nära Rosengård skulle åka hem och hämta vatten.

”- Varför gör ni ingenting?” skrek en muslimsk man högt upprepade gånger. En annan muslimsk man, som klättrade över ryggarna på framförvarande personer, skrek undrande om brandbilarnas vatten var slut eller om de inte fungerade. För en svensk betraktare var det plågsamt att se brandkåren försöka utföra sitt arbete, mot alla odds. Brandbekämpningen gjordes strukturerat.

Vinden var kraftig och Ögårdsskolans träbyggnader var övertänd på cirka tjugo minuter. Brandpersonalen gjorde den korrekta bedömningen att dessa byggnader var bortom räddning. Istället fokuserade man på moskébyggnaden. Någon brandman försökte förklara för de upprörda muslimerna att moskén skulle klara sig, eftersom den inte var byggd i trä.

Många muslimer spottade på brandmännen och det kastades också saker. En grupp muslimer försökte också ständigt ta sig förbi brandmännen. En äldre man gick omkring med sin jacka och slog i marken. En muslim som skällt på brandmännen, skrikit och försökt koppla loss vattenslangen sprang slutligen till en närbelägen bil, där han under några minuter tryckte ner tutan för att påkalla uppmärksamhet.

Frånsett brandkårens närvaro fanns det inget i detta scenario som kändes svenskt. Den uppiskat hotfulla stämningen eskalerade tills branden i moskén upplevdes som mer under kontroll. Det tog dock tid. En svensk man, som bodde i närheten av moskén, försökte tala några muslimer till lugn genom att förklara att moskén inte kunde brinna ned. Han blev utskälld av en muslimsk man samt att andra drog och slet i hans kläder tills han försvann till utkanten av området.