Vad hände vid de efterföljande moskéattentaten?

En läsare delger oss nedan vad som hände när attentat fortsatte, trots att Islamic Centers moské i Malmö eldhärjades första gången redan 2003:

Efterföljande brandattentat

De följande påstådda ”attentaten” kom, liksom för moskébranden, i läge av stora inre konflikter på Islamic Center. Ekonomin var usel och VD:n Bejzat Becirov irriterade sig på att han inte fick större bidrag från de utländska finansiärerna samt att stat och kommun ej bidrog finansiellt. Genom de nya ”brandattentaten” accentuerades det faktum att Islamic Center inte kunde betala försäkringspremierna efter moskébranden, då de var alltför höga.

Två nya bränder underströk Islamic Centers utsatthet, men också dess oförmåga att betala. Som (helt korrekt) redogjorts för i en tidigare bloggpost ställde såväl brandmyndigheter som SÄPO sig frågande till amatörmässigheten i de båda uppföljande brandattentaten. Förövarnas agerande och utrustning hade inte kunnat starta en allvarlig brand, såvida inte de Molotovcoctail-liknande föremål som slängdes in hade landat i en hög med torrt hö.

Det första ”attentatet” innebar en krossad ruta, att några av mattorna på moskégolvet sveddes samt en viss rökutveckling som svedde en del av moskéväggen. Det var allt. För att elden skulle fått fart krävdes dels betydligt mer av den brandfarliga vätskan, dels att det fanns någon brandutvecklande materialhärd i moskén. I moskén finns bara bönemattor och de brinner dåligt.

Vid nästa ”attentat”, kort därefter, slogs samma ruta sönder. Mängden brandfarlig vätska bedömdes av utredarna ha varit ungefär lika liten som vid första attentatet. Den främsta skillnaden nu var att någon inom Islamic Center placerat en stor hög med trästolar inne i moskén, stolar som aldrig stått där varken förr eller senare. Denna gång svedde elden endast några mattor. Ingen nämnvärd rökutveckling och inga sotiga väggar. Ingen på Islamic Center kunde svara på utredarnas frågor om varför stolarna placerats där de stod.

En rimlig fråga, som även brandmyndighet och SÄPO ställde sig, var:

Om moskén nyligen utsatts för ett brandattentat, varför flyttar man in en massa brandfarliga trästolar till ett ställe inne i moskén där de inte fyller någon funktion, men framför allt utgör en uppenbar brandhärd? Det måste också än en gång betonas, vilket också gjorts i tidigare bloggpost här:

vilken ofantlig tur att förövarna hittar just det enda fönster som saknar bevakningskamera samt att övriga kameror vid båda attentattillfällen riktats rätt in mot bländande omkringliggande strålkastare. Det sker inte bara en gång, utan två gånger.

Vid det tredje brandattentatet hade en journalist med fotograf från en lokal redaktion relativt motvilligt tvingats till moskén. Nyhetsvärdet var diskutabelt. Becirov visade runt i moskén och talade om den omfattande förödelsen. ”- Ja, det syns ju inte så mycket”, sade den luttrade journalisten varpå Becirov blev sur. Fotografen tog pliktskyldigast några bilder, varav inga fördes in i tidningen dagen därpå.