Svensk konvertit fick svart snopp efter muslimsk omskärelse

En svensk vuxen man från Mörbylånga utanför Kalmar ska gifta sig med en muslimsk kvinna i Malaysia. Därför måste han konvertera till islam. Han har nu omskurit sig i Malaysia och snoppen har blivit svart av ingreppet, så att han måste gå på antibiotika. Han gjorde det för att bli en riktig muslim och berättar detaljerat om det plågsamma läkaringreppet från en doktor som talade ett språk han knappt förstod.

Bild på Johan Nensén Harris Abdullah som nyligen flyttat till Kuala Lumpur där hans blivande fru väntar i slöja: http://profile.ak.fbcdn.net/hprofile-ak-snc4/202925_576769202_7208585_n.jpg

"Om omskärelsen

July 3, 2011 at 08:49 IzZzY

Jag misstänker att det finns en och annan som är lite nyfiken på hur det hela gick till, när jag fick ta farväl av min kära förhud. Om du vet med dig att du inte klarar av att läsa sånt här, eller inte har minsta intresse av att känna till något om min lem, så bör du sluta läsa här.

Vi åkte till Az-Zahrah islamic medical center, och fick vänta obehagligt länge. Det sägs ju att den som väntar på något gott, han väntar aldrig för länge. I detta fallet var varje minut som en timme, då vi män har särskilt förhållande till vår kamrat. Kanske av det enkla skälet att det är denne som på något sätt definierar oss som män mer än något annat. Så varje litet ingrepp i den regionen är lika obehagligt som hjärnkirurgi.

Hur som helst så kom jag till slut in och mötte Dr Hassan. Där de började tala malay med mig, och märkligt nog så förstod jag det mesta som de sa, och kunde konversera ett par meningar innan jag försiktigt förklarade att det var så långt mina Malay-kunskaper sträckte sig. Jag hade på mig min Malajiska motsvarighet till kilt, så det var bara att lyfta på kjolen och sätta igång.

Under själva ingreppet så gjorde det bara lite ont i början, när de satte tre sprutor med lokalbedövning rakt in i roten på Herr Nilsson. Men jag hade väntat mig något mycket mer smärtsamt, då jag har läst mig till att det skulle göra galet ont. Men möjligen har jag såpass mycket vana från nålar efter min tid som plasma och blodgivare, att det blev mindre farligt för mig.

Det tog väl en 3-4 minuter innan bedövningen börjat verka. De sade Bismillah (i guds namn), sen satte de igång. Den ena klämde åt och drog upp förhuden med två mindre tänger, och den andra kom med en jättestor klämma och klämde åt precis ovanför skaftet så att all överflödig hud befann sig ovanför klämman. Då plockade de fram LASERN. Nu var det inte riktigt fråga om det som jag hade föreställt mig, i form av en lightsaber a’la stjärnornas krig, utan mer som ett sånt där brännjärn som man använde i träslöjden då man skulle bränna in sitt namn. Jag såg hur det glödande järnet närmade sig och till slut fräste till när han nådde fram. Då var det rätt obehagligt, inte så att det gjorde ont, eller ens på något sätt kändes, men för det rökmoln och den doft som kom därifrån. Att använda glödande järn på en penis, låter lite som en medeltida tortyrmetod, och det var lite så det kändes rent mentalt under tiden som röken steg från vad som just då påminde om en skorsten.

Till slut hade de fått loss den största biten, som jag inte vet vart den sen tog vägen. Kanske den lokala kinarestaurangen. De brände på blodkärlen och fixade med lite annat och sedan släppte de på klämman så att huden kunde åka tillbaka, och de brände loss en bit till inför mina smått förskräckta, men ack så nyfikna ögon. Det brändes lite till innan nål och tråd till slut plockades fram, och det var inte så mycket mer upphetsande som skedde, utan de sydde klart och lade en kompress på som jag skulle ta loss när jag kommit hem. Det skulle ta två dagar, sen skulle stygnen trilla av och inom en vecka skulle det ha läkt.

För första gången så noterade jag hur mycket hål i gatan det fanns på vägen hem, och alla dessa farthinder! Varje gång det dunsade till så spärrades ögonen upp på mig som hos en liten fingerapa. Jag hann nog förbanna det Malajiska vägverket ett hundratal gånger innan vi äntligen nådde fram till Maytower. Väl där så märkte jag att jag hade blodat (eller heter det blött?) igenom kompressen, och det droppade ganska friskt när jag tog av den, som jag blivit tillsagd. Lite hushållspapper under kompisen, och så lade jag mig på sängen för att vila. Men det fortsatte att blöda i någon timme, tills dess att jag till slut ville ringa läkaren och fråga om det verkligen skulle vara såhär? De hade varit väldigt sparsamma med information, möjligen på grund av språkbarriären. Rådet jag fick var då att ta mig till sjukhuset så att de kunde kolla på det. Men precis när vi gjorde oss i ordning så slutade det, och vi bestämde oss för att vänta en stund till. Men det hade upphört nästan helt och hållet. En annan rädsla som slog mig var hur liten kompisen hade blivit! Som en rädd sköldpadda som försöker gömma huvudet. Det var som om det bara fanns en liten stump kvar.

Dagen efter så fick vi åka och titta på lägenheten, även om jag förmodligen skulle ha legat till sängs och vilat. Och dagen efter det så åkte vi tillbaka till samma ställe och hit och dit, kors och tvärs, men då började jag ana att det hade blivit lite infekterat. Så vi åkte till slut in till Az Zahrah igen och fick det bekräftat. Men att det i övrigt såg bra ut, även om jag var rädd att det var dags för amputation, och förberedde mig för att bli en listig och lite ondskefull eunuck, så som han i a game of thrones. Men lite antibiotika och en gul vätska, som färgar av sig ofantligt mycket på allt, fick jag utskrivet, och så skulle det vara läkt inom en vecka eller två. Det är där jag är idag. Men det ska tilläggas att jag fick smärtstillande utskrivet, men att jag faktiskt bara tog en första kvällen, sen har det inte behövts. För det gör inte särskilt ont, förutom när kompisen stöter emot någonting, då ömmar det.

Förövrigt så ser min stolthet tyvärr ut som en AIK:are för tillfället. Medlet har färgat det mesta i den regionen simpson-gult och huvudrollsinnehavaren är som ett stort svart blåmärke på skaftet. Kanske är skäl nog att bli eunuck, trots allt? Fördelen är dock att storleken börjar närma sig det mer normala igen, sköldpaddan har således vågat sticka ut huvudet igen.

Tyvärr, alternativt – lyckligtvis, så lovade jag Diana att inte lägga ut några bilder på vanskapelsen…"

Hämtat från Izzy 3 juli 2011: http://izzzy.se/?p=2937

Az-Zahrah islamic medical centre i Malaysia: http://azzahrah.my/en/