Islamolog prisar SÄPOs rapport om islamister

"Till skillnad från Rosengårdsrapporten från 2009 är denna rapport föredömligt noga med att definiera begrepp som ”radikal”, ”våldsbejakande” och” islamism”. I den offentliga debatten används ofta islamism som liktydigt med jihadism samtidigt som etiketten läggs på en mängd olika individer och grupper som eftersträvar en större roll för sharia. Sharia är i sin tur en diffus term med en mängd olika konnotationer (från en maximalistisk idé som innefattar straffrätt och kroppsstraff till en begränsning till att omfatta islamisk familjerätt).

Islamism är en bred beteckning som innefattar både jihadister och grupper som inte är våldsbenägna. Jihadistiska grupper tar direkt avstånd från parlamentarisk demokrati och mänskliga rättigheter eftersom man menar att detta innebär att sätta människan över Gud medan moderata islamister av Muslimska brödraskapets typ det senaste halva seklet har försökt sig på att verka parlamentariskt när de repressiva, och ofta USA-stödda, regimerna i Mellanöstern gjort det någorlunda möjligt. Därför attackerade den kände jihadisten Abu Muhammad al-Maqdisi Hamas medan Israel bombade Gaza 2009 med anklagelsen att man avfallit från islam genom att ställa upp i de palestinska valen. Alla dessa grupper betraktar emellertid vanligen palestinsk väpnad kamp mot den israeliska ockupationen som legitim, ofta inklusive självmordsattentat mot civila, vilket försvaras med att israelisk militär dödat långt fler civila palestinier. När det gäller väljarstödet för islamistiska partier se här.

Rapporten är tydlig med att med radikaliserade muslimer avses muslimer som är beredda att använda våld för politiska syften. Hit räknas alltså inte de som försvarar hedersrelaterade normer eller allmänt konservativa familjevärderingar, inte för att detta inte anses vara problematiskt utan för att det utgör en annan typ av problematik som måste bemötas med andra åtgärder. Man skiljer också på förekomsten av radikala muslimer och en radikalisering av muslimer. Det senare betecknar en process i vilken antalet radikala muslimer ökar.

Bedömningen är dock att antalet är våldsbejakande radikala muslimer är relativt konstant. Man kommer fram till att det finns knappt 200 individer som är folkbokförda i Sverige och som kan kategoriseras som våldsbejakande islamistiska extremister.

Även de föreslagna åtgärderna präglas av en nykter syn. Man föreslår avradikaliseringsprogram av samma typ som finns för vanliga kriminella och högerextremister men betonar att detta endast kan vara ett komplement för preventiva åtgärder som motverkar att folk överhuvudtaget dras in i radikala miljöer. Imamer och representanter för islamiska organisationer har en viktig uppgift men ansvaret kan inte endast läggas på dem, särskilt som de individer som försöker rekryterar i moskéer och på sammankomster gör detta i det fördolda. Civilsamhället i stort har en lika viktig uppgift genom att erbjuda meningsfulla aktiviteter för ungdomar.

Det är glädjande att en säkerhetstjänst istället för att förespråkar ökad kontroll betonar kommunikation, respekt för olika åsikter och nödvändigheten av en öppen offentlighet där även radikala och obehagliga åsikter tillåts komma till uttryck, som en säkerhetsventil för att ventilera frustration över upplevda orättvisor."

Källa, Islamologi.se torsdag 16 december 2010:

http://www.islamologi.se/?p=2691