Redan 2008 berättade Sydsvenskans om Islamic Centers revisor Svante Larsson och styrelsemedlemmarna Bejzat Becirov, Midhat Ibrahimbegovic och Zarif Alievski:
"För tredje året i rad har Stiftelsen Islamic Center i Malmö lämnat in en starkt försenad och bristfällig årsredovisning till länsstyrelsen. Nu hotar länsstyrelsen att polisanmäla Islamic Center för bokföringsbrott.
MALMÖ. Årsredovisningen för 2006 lämnades till länsstyrelsen den 14 januari sedan stiftelsens styrelsemedlemmar Bejzat Becirov, Midhat Ibrahimbegovic och Zarif Alievski hotats med ett vite på 10000 kronor vardera om inte redovisningen kom in senast den 15 januari. Den skulle egentligen ha varit lämnad den 1 juli 2007.
Revisorn Svante Larsson, som har granskat Islamic Centers årsredovisning, skriver att den har stora brister. Det finns en stor eftersläpning i den löpande redovisningen och kvaliteten och den interna kontrollen brister."
Källa, Sydsvenskan 17 januari 2008:
Personalen från Islamic Center kommenterar idag tisdag 25 augusti 2009 förundersökningen som fredag 21 augusti 2009 lett till åtal för grovt bokföringsbrott mot Bejzat Becirov, på följande vis:
Bilden förundersökningen visar är tydlig:
Bejzat Becirov skyller i huvudsak bokföringsbristerna på andra. Han skyller på den revisor Islamic Center anlitar, Svante Larsson. Han skyller på den revisor Islamic Center tidigare anlitat, Josef Bahner. Han skyller på Ylldes Limani, som anställts för att sköta delar av Islamic Centers bokföring. Vid endast ett tillfälle medger Becirov ansvar:
Då förhörsledaren frågar vem av de tre ledamöterna i Islamic Centers styrelse (Becirov, Ibrahimbegovic samt Zarif Alievski) som varit mest ansvarig för bokföringsarbetet. Som styrelseordförande är det närmast omöjligt att neka just den ansvarsbiten:
det är ett formellt ansvar ordföranden har.
Frånsett denna passus i förundersökningen försöker Becirov konsekvent skuldbelägga de tre nämnda personerna samt givetvis moskébranden år 2003. Han poängterar inledningsvis i förhöret att det faktiskt var tre brandattentat, men att de två senare inte åstadkom någon skada på den administrativa delen av byggnaden. Varför dessa i så fall nämns är obegripligt och definitivt irrelevant för förundersökningen. Notera att såväl den stora moskébranden samt de två senare påstådda brandattentaten är dolda i kringomständigheter som förvånat och förbryllat såväl utredande brandkår och polismyndighet samt SÄPO.
Becirov inleder sitt förhör med att vitt och brett berätta om hur mycket han gjort för Sverige. Detta tonas dock ned snabbt i förundersökningen, där Becirov fortsätter med att berätta hur mycket kontakt han har med politiker och Svenska Kyrkan. Becirov har arbetat med en enda övertygelse för ögonen: integration.
”Becirov tror sig därför ha kännedom om hur man ska bedriva verksamheten även om det funnits vissa brister i hanteringen” (Förundersökningen sidan 48).
De brister Becirov medger har dock alltid andra personer som orsak. Han menar t ex att revisorn Svante Larsson, som samvetsgrant och i god revisorssed upprepade gånger påpekat bristerna i bokföringen och årsredovisningen, indirekt har skuld till att det dröjt med Islamic Centers inlämning av årsredovisningen. Islamic Center har, som bloggen Muslimska Friskolan också rapporterat, släpat efter med årsredovisningarna minst fem år i rad. Detta är också en av huvudanledningarna till polisanmälan om grovt bokföringsbrott. Enligt Becirov har revisorn haft pärmarna med redovisningsunderlag hos sig alldeles för länge. Därför har Becirov inte kunnat lämna iväg årsredovisningarna i tid. När Becirov velat ha tillbaks pärmarna har Larsson haft ”svårt att hitta dem” (Förundersökningen, s 48), enligt Becirov.
Naturligtvis är detta nonsens. Vem som helst inser att den redovisningsröra som årligen lämnats revisorn tar tid att kartlägga och bringa ordning i, speciellt när Becirov gör sig oanträffbar för frågor. Om det nu varit ett problem hade det givetvis inte varit något problem om Becirov tillsett att bokföringen var i ordning när han lämnade den till revisorn. Ett exempel är när Becirovs dotter, Elin Whilde, felaktigt undertecknat årsbokslutet för 2006. Hon är inte styrelseledamot, endast suppleant och saknar därför rätt att underteckna årsbokslut. Detta vet Becirov, men lät henne ändå skriva på.
I efterhand anklagar han sedan revisorn. Revisorn i sin tur vet inte vem Elin Whilde är, eftersom hon på registreringsbeviset för Islamic Center står angiven som Sofia Whilde (trots att registeringsbeviset är utskrivet efter att hon bytt förnamn) och namnändringen ej dokumenterats någonstans. Oavsett förnamn äger hon inte rätt att skriva under årsbokslut. Lite senare i förhöret kommer Becirov med tilläggsförklaringen att hon skrev under eftersom hon sköter alla utbetalningar på Islamic Center via internetbank. Hon har fullmakt till utbetalningar upp till 500.000 kr. Men inte ens blodsband eller tillgång till internetbank ger en suppleant rätt att skriva under årsbokslut.
Becirov motsäger sig vidare ha gått igenom årsbokslutet med revisorn. När förhörsledaren pressar honom på denna punkt retirerar han och menar att man gått igenom ”siffrorna”, men inte verifikationspärmarna. Detta dribblande med ord är även för ett otränat öga uppenbara exempel på osanning. När Becirov så konsekvent skyller ifrån sig understryker han bara bilden av en oansvarig VD, som inte tar något ansvar för bokföring, bokslut eller uppföljning. Och det finns fler exempel.
Revisorn påtalar i förhören de många och återkommande bristerna beträffande Islamic Centers bokföring samt att detta påpekats för Becirov ett antal gånger. Allt finns dokumenterat.
Becirov kan vid förhöret inte minnas exakt när Islamic Center började med bokföringsarbete, ”Men man har haft det under ett stort antal år” (Förundersökningen, s 48).
Becirov har dessförinnan sagt att Islamic Center haft bokföring under samtliga år tillbaks i tiden. Med en menings mellanrum i förundersökningen motsäger Becirov sålunda sig själv. Har man haft bokföring alltid, det vill säga sedan Islamic Centers start år 1983? I så fall, var är den? Eller bara under ett begränsat antal år? I så fall, hur många? Bland av Becirov inlämnade handlingar finns även upprättade skuldebrev som påstår sig reglera lån mellan stiftelsen Islamic Center och församlingen, bland annat på 134 828 kr. Detta pretentiösa skuldebrev menar Becirov vara ett tydligt exempel på att han är ansvarskännande och att han följer lagar och regler. Naturligtvis har han undertecknat skuldebrevet ifråga, men vän av ordning undrar givetvis vad syftet med ett sådant skuldebrev är, annat än att det ska utgöra en kosmetisk övertygelse i granskarens ögon? När så få delar av den totala bokföringen är korrekt skött, när kännedomen om så många belopp och dolda bankkonton endast finns i Becirovs huvud, vad tjänar det till att uppvisa ett påstått skuldebrev?
I denna redovisningsröra finns också feldaterade verifikationer. Verifikation 1 för 2006 för Islamic Center är utfärdad den 15 november 2007. Becirov kan inte förklara detta, men skyller på Ylldes Limani, den person han anställt i början av 2006 för den löpande bokföringen på stiftelsen Islamic Center.
Ylldes är en trevlig, samvetsgrann och positiv person som läst ekonomi på gymnasiet och senare även på universitetet i Lund. Becirov känner hennes familj och det var på så sätt hon kontaktades för bokföringsarbetet. Initiellt avsåg detta endast stiftelsen Islamic Center, ej församlingen eller den muslimska friskolan Ögårdsskolan. Efter en tid ville Becirov att hon skulle sköta även församlingens och Ögårdsskolans bokföring, men Ylldes tackade nej. Hon insåg att den totala röran i stiftelsens bokföring var mer än tillräcklig att försöka bringa ordning i, om det överhuvudtaget var möjligt. Det bokföringsunderlag hon fick av Becirov var ett antal plastkassar med kvitton, ofullständig dokumentation och lappar med nedklottrade siffror.
Becirov påpekar under förhöret att vissa av de verifikat som ifrågasätts måste vara gjorda av henne, eftersom signaturen i bokföringsprogrammet är YL. Notera i detta sammanhang att Becirov har Ylldes lösenord till datorerna och programmet. Becirov tror på övervakning. Han har vid ett flertal tillfällen, inte minst när det massmedialt stormade som värst kring Ögårdsskolan, förklarat att han har rätt att gå in och läsa all e-postkommunikation lärarna gör. Det finns indikationer på att han gjort det. Han har för övrigt tillgång till ett antal identiteter och lösenord.
I förhöret med Ylldes poängterar hon hur många gånger hon försökt få Becirov att sätta sig ned och svara på hennes många frågor kring bokföringen. Becirov har aldrig haft tid. Han har gett vissa ofullständiga svar i förbifarten, men i övrigt gjort sig oanträffbar för seriösa möten kring hennes frågor. Det finns många som kan vittna om hennes uppgivenhet och de många tunga suckar hon blivit stående med när Becirov nekat att prata med henne. Rent allmänt är det mycket svårt att få tag på Becirov. Det kan all personal på såväl Islamic Center som Ögårdsskolan intyga, liksom revisorn.
Becirov är undvikande av uppenbara skäl. Att han anställde Ylldes berodde troligtvis mer på en välvillig tjänst gentemot hennes pappa, men också för att Becirov behövde ha någon som hanterade bokföringen. Ylldes passade in i bilden för Becirov. I förhöret med honom nämner han inget om hur hon jagat honom och försökt få tag på honom, hur stora delar av hennes arbete förlamats på grund av avsaknad av besked i viktiga frågor. Istället anklagar han henne för att ha varit sjuk mycket, att ha haft bokföringen hemma (varför den ej var tillgänglig för honom) eller att hon skulle ha glömt bokföringspärmar hemma. Allt detta sammantaget gjorde att han inte kunde följa hennes och bokföringsarbetet fullt ut, trots att han hade ambitionen att göra detta. Becirov menar också att han gjort stickprovskontroller av bokföringen, men att han aldrig haft tillgång till hela bokföringen eftersom den varit hemma hos Ylldes.
Detta är totalt gripet ur luften. Det hemarbete Ylldes gjort eller hennes eventuella frånvaro kan under inga omständigheter ges de proportioner Becirov beskyller henne för. Men igen: det är inte Becirovs fel. Att han inte kan kontrollera bokföringen är Ylldes Linanis fel. Att inte årsredovisningarna lämnas in i rätt tid är revisorns fel, eftersom han – liksom Ylldes – gömmer undan pärmarna därhemma. Finns det någon som på fullt allvar tillmäter Bejzat Becirov någon som helst trovärdighet i dessa påståenden?
Enligt Ylldes har Becirov aldrig visat något direkt intresse för bokföringen, annat än genom att i allmänna ordalag frågat hur det går. Den enda gången han visat intresse för siffror har varit när det gällt EU-projektet Equal. Där är Becirov nämligen tvungen att rapportera balansräkningen till de andra deltagarna i projektet. Det är denna redovisning som Becirov gett olika personer ansvar för genom åren, varav han alienerat vissa som sedan också slutat. Skulle någon detaljgranska Islamic Centers Equal-redovisning skulle ett antal frågetecken upptäckas. Än så länge har ett fåtal och relativt lindriga ifrågasättanden gjorts. Känslan av missriktad hänsyn gentemot Islamic Center är förhärskande, men förhoppningsvis fångas tveksamheterna upp av den slutliga projektgranskningen.
Den tidigare revisorn Josef Bahner får också kritik av Becirov. Även om han inte kan minnas dennes namn! Ett så gott bevis som något på obefintlig kontakt. Bahner arbetade med Islamic Centers redovisning sedan år 2003, då han gjorde årsbokslutet. Bahner rekonstruerade bokslutet utifrån kontoutdrag i bank efter moskébranden. Även han har upprepade gånger påpekat bristerna i bokföringen och samtliga ekonomiska rutiner på Islamic Center. Becirov menar att den enda revisor som framfört kritik mot redovisningen är den nuvarande, Svante Larsson.
I förhöret med Bahner framgår att Becirov avbröt samarbetet med honom år 2006. En inte alltför orimlig tolkning är att Becirov helt enkelt tröttnade på Bahners många frågor och därför sökte en ny revisor. Ett revisorsbyte kunde också användas som ursäkt för att dröja med inlämning av årsredovisningar etcetera.
Förundersökningen tar också upp konflikten med företaget Flexator kring skulden för byggnationer, där Islamic Center efter många turer slutligen betalade 2 miljoner kronor den 3:e oktober 2006. Huruvida ärendet är helt avslutat framgår dock ej.
Grundbulten i Becirovs resonemang är att han litat på de personer han anställt för bokföring och revision. Att de har kompetens att utföra dessa uppgifter. Därför kan ingen skugga falla på honom, eftersom han bara litat på personer som sedan enligt honom visat sig vara opålitliga. Han har haft ett gott hjärta och litat på dem, men har nu insett att det inte fungerat som det ska. Denna gråtmilda och skuldförskjutande förklaring väcker en mycket dålig smak, enligt en skuldbeläggningsmetod som många som arbetar eller arbetat inom Islamic Center eller någon av deras delar lärt sig identifiera Becirov med.
Förundersökningen är från början till slut ett enastående bevis på hur en man anser sig stå över de lagar och regler som gäller för verksamheten, som anser sig kränkt och förorättad av alla oriktiga påståenden och som i snart sagt varje fråga skyller på någon annan samt gömmer sig bakom sin påstådda betydelse för integrationen. Det ska bli intressant att följa rättegången, som tveklöst kommer att bli en grandios uppvisning av Becirov i samtliga dessa delar.
Från insidan
![[Valid Atom 1.0]](valid-atom.png "Validate my Atom 1.0 feed")
