"Samtidigt som Alia strider för sin niqab strider Miriam, född i Guatemala och nyss kommen till Sverige, på sitt håll. Miriam DO-anmäler Hjalmar Strömerskolan i Strömsund för att den gör för lite åt den diskriminering och de trakasserier som muslimska män utsätter kvinnliga klasskamrater – i vuxenutbildning för invandrare (SFI) – för. Männen tvingar kvinnorna att sitta längst bak i klassrummet, tvingar muslimska kvinnor att bära niqab och tillåter dem inte att tala för sig själva.
Skolan säger: Muslimska män från främst Uzbekistan har i flera år åberopat sin trosfrihet för att ”kräva särskilda klasser för män respektive kvinnor”, för att ”deras kvinnor skulle få bära ansiktsslöja” och för att ”kvinnorna ej fick tala när andra män lyssnade”. Skolledningen tog inte strid. Männen skulle nog ändra sig med tiden.
Hösten 2006 blev klasserna könsuppdelade men vårterminen 2008 kunde de muslimska männen tänka sig en medelväg: gemensamma klassrum på villkor att skolan satte upp skärmar bakom vilka kvinnorna, helst också de icke muslimska, skulle sitta.
Skärmar sattes upp och kvinnorna placerades bakom skärmarna. Lärarna var emellertid missnöjda. Undervisningen blev omöjlig när kvinnorna satt bakom skärmar och därtill inte fick delta i samtalen. Varje fråga som lärarna ville diskutera måste först tas upp med männen. Muslimska kvinnor fick aldrig ”vistas i enrum med manliga lärare”. Icke muslimska elever var illa berörda av denna ordning.
Skolledningen lyckades nå fram till ytterligare en kompromiss: skärmarna skulle tas bort om kvinnorna istället placerades längst bak.
I den vevan, hösten 2008, kom Miriam till skolan. Hon satte sig frankt längst fram och fann sig inte i att bli tystad av männen. Hon tog anstöt av hur nedlåtande männen betedde sig mot samtliga kvinnor och då särskilt de muslimska. Miriam var inte den första som klagat hos skolledningen. Flera kvinnor hade anmärkt på könsdiskrimineringen."
"Nära Hjalmar Strömerskolan ligger Vattudalsskolan. Där går barnen till de vuxna muslimer som är Miriams klasskamrater. Flickor i 13-årsåldern eller till och med yngre bär niqab. De vägrar delta i sim- och idrottsundervisningen om pojkar är med, de går inte på lektioner i samlevnad. Pojkarna accepterar inte kvinnliga lärare i idrott och de vägrar idrotta eller simma tillsammans med flickor.
DO är överslätande i Miriams ärende. Skolan, skriver DO i sitt beslut, har ”vidtagit omfattande åtgärder” för att stödja Miriam och komma åt ”de handlingar och beteenden som hon upplevt som trakasserier på grund av kön”. Därmed har skolan uppfyllt sina skyldigheter.
Strax före DO:s beslut lämnar Hjalmar Strömerskolan sin så kallade kvalitetsredovisning till kommunledningen. Ett av kvalitetsmålen för läsåret 2008/09 var: ”Att män och kvinnor kan arbeta tillsammans och i samma klassrum.”
Under rubriken ”Resultat och Måluppfyllelse” står:
”Vi har under läsåret lyckats få bort de skärmar som uszbekiska kvinnor tidigare satt gömda bakom. Däremot kan man inte säga att eleverna kan arbeta tillsammans, eftersom könsbarriären sätter stopp för grupporienterade övningar och kommunikativa aktiviteter i klassrummet /…/ Kontakten med läraren blir sämre om vissa elever sitter tysta bakom en skärm och en Nikab /…/ Männen tar utrymme; de pratar högt och fritt och talträningen för kvinnorna försummas /…/ Kvinnorna talar också svenska mindre i sitt dagliga liv då kontakter med det omgivande samhället mestadels sköts av männen.”
Inför läsåret 2009/10 anger skolan att ett av målen ska vara: ”Att eleverna på sfi inte utsätter varandra för kränkande behandling”. Jag vill verkligen understryka att ingen skugga må falla på lärarna. De har haft hopplösa arbetsförhållanden och har offrat mycket tid, också privat, för att skapa en god och jämställd anda. Men de har saknat stöd både från politikerna och från DO."
Källa, Svenska Dagbladet söndag 29 augusti 2010:
Ärende: Miriam mot Hjalmar Strömerskolan
- DO ANM 209/320
- Skrivelse från Hjalmar Strömerskolan, 16/3 2009
- DO:s beslut 14/8 2009
Svenska Dagbladet utvecklar nyheten tisdag 31 augusti 2010: